Är ovänlighet det nya svarta?

Är ovänlighet det nya svarta?

Utebliven kommunikation – som en näve i ansiktet.

Jag betraktar mig som en vänlig själ. Det är troligen ett personlighetsdrag men även uppfostran, där jag lärde mig respekt för andra människor. Och att det är lättare att fånga flugor med honung än med ättika.
Nu undrar jag vad som är på gång.
Allt fler av oss som jobbar med att hjälpa andra att nå framgång (eller för den delen alla som har med andra människor att göra) märker att det inte längre är självklart med vanligt hyfs. Inga svar på mail eller lämnade meddelanden. Ingen återkoppling på vänligt ställda frågor. Utlovade uppgifter kommer inte i tid (eller överhuvudtaget).

Som en konsultkollega sade till mig med resignerat tonfall: ”Hur ska jag ens VILJA fortsätta att göra mitt bästa för någon som uppenbarligen har nedprioriterat vår relation så till den milda grad att jag inte längre verkar finns på kartan? Eller att min tid är dyrbar och kunde användas på bättre sätt? För att inte tala om att förväntas ge ett bra pris när de väntar på en offert (och den skulle kommit igår så klart).”
Vilken arrogans är det som smugit sig in i vår kommunikation? Skyll inte på för mycket att göra. Ett enkelt ”Tack, jag återkommer med svar” eller ”Nej tack” eller ”OK” kanske räcker?

I min nya bok ”Möt kunden öga mot öga – nyckeln till lönsamma uppdrag genom VIVA!-modellen” finns ett helt kapitel som handlar om just detta. Frånsaknad av kommunikation väcker osäkerhet, ilska och t o m aggression. Och i värsta fall vänder man det mot det egna jaget och tappar allt självförtroende.
Handlar det om härskarteknik? Sorry – det funkar i alla fall inte på mig. Jag väljer bort människor som inte respekterar min tid och att jag alltid gör mitt bästa för dom.
(Egentligen borde detta ha varit ett heeeelt onödigt blogginlägg.)